Man kan kanske säga att kaoset har lagt sig något sedan mitt senaste inlägg. Jag var omogen. Hade ingen koll på något känns det som. På ett annat sätt är jag väl fortfarande kvar där. Känner mig fortfarande lika värdelös som då. Ingen förändring. 

 

Har flyttat. Fått jobb. Otrivs. Vad gnäller jag för? Mitt senaste inlägg handlade om att jag hatade världen för att jag inte hade något jobb och så nu gnäller jag att jag inte trivs på mitt jobb. Nej. Det tänker jag inte göra. Jag har ett jobb, jag har ett hem (även om vi bor i andrahand) och jag har min sambo och vår katt. Men jag har inga barn. Jag är ofrivilligt barnlös och känner mig bitter för det. 

 

Mina bästa vänner är höggravida. Jag blir inte gravid. Det finns inget fel men jag blir inte gravid. Vad är problemet? På facebook är det någon var och varannan dag som lägger ut bilder på sina magar eller ultraljudsbilder. Jag kan inte bli med barn. Gick ut med offentligt för någon vecka sedan. Fick lite kommentarer som värmde men fick också många "det kommer", "du behöver inte ha bråttom", "oj," etc. Nu: ingenting. Nu bryr sig ingen längre. Jag är hon som inte kan bli gravid. Som i hemlighet är avundsjuk på alla som kan det. Fast vad ger mig rätten att vara det? 

Känns inte alls kul att veta att man är den sista någon vill anställa men att dem är tvungna för att det inte finns någon annan. Problemet är inte att jag värdelös på det jag gör utan tydligen att jag har för lite erfarenhet. Hur ska jag kunna skaffa mig erfarenheten om jag aldrig får arbeta? Blev uppringd igår och utfrågad via telefon vilket gjorde mig helt ställd, hann inte alls förbereda mig vilket man i vanliga fall hinner göra när man blir kallad till en intervju. Sedan lät chefen sur när jag berättade om min erfarenhet och ifrågasatte den, om jag inte hade mer. Nej, det har jag tyvärr inte. Det var på det stora hela ett väldigt negativt samtal. Jag fick väldig ångest av det. Sån är jag. 

 

Lite senare ringde chefen igen och ville ha referenser. Jag har ju inte direkt några i det yrket. Jag gav numret till min senaste chef fast hon lär inte ha något gott att säga om mig. Hon var inte en enda gång och såg på när jag arbetade eller hur jag arbetade så hon har ingen aning. Jag kunde knappt sova igår. Funderade. Jag vill ha jobb som jag skrivit men jag vill inte ha ångest på köpet, då står jag hellre ut med att vara vikarie. Det allra bästa vore om de ringde från min stad och gav mig ett halvår-års vik och att jag fick förhandla upp min lön lite grann men det verkar inte hända. 

 

 

Och där svängde det snabbt om och jag blev jätte ledsen igen. Fick veta, genom fb såklart, att en inom samma yrke som mig fått jobb! Hur gör dem???? Hon gick ut samtidigt som mig, hon jobbade på samma arbetsplats som mig för lite mer än 1 år sedan (båda var vikariat) och sen har hon vart mammaledig och nu har hon alltså fått ett jobb! Det känns seriöst som om jag inte vill leva längre. Ser ingen som helst mening med det när det är så fruktansvärt orättvist. 

Nu ska jag satsa på att få ett jobb och hitta en lägenhet så kanske graviditet löser sig. Jag vill tro att det är så, att jag har för mycket att tänka på hela tiden och att det på något sätt skulle blockera men samtidigt så vet jag att vissa skulle bli galna om de läste det här, mitt påstående. Jag vet inte vad annars jag ska tro! 

 

Idag var jag som sagt till arbetsförmedlingen. Det är alltid samma sak. Man blir inropad till en helt ny handläggare som kollar igenom vad personen innan skrivit om en, sen skriver hon i att jag fortfarande aktivt söker jobb, kollar igenom om det finns några jobb som passar mig och meddelar sen att jag ska höra av mig till dem de och de datumet och sen är det slut. En kollega på mitt förra arbete berättade att när hon var ung, när hon hade gått ut gymnasiet så gick hon till arbetsförmedlingen för att skriva in sig och nästa dag ringde ett företag och ville anställa henne. Fantastiskt, tänk om det kunde vara så idag. 

 

Faktiskt så sökte jag ett jobb idag som jag väldigt gärna skulle vilja ha. Det är i en stad bredvid men det går ju att pendla. Bättre det än inget jobb. Sen ska jag faktiskt på intervju (!) men det verkar vara en lång process med utgallringar men känner mig ändå nöjd att dem valt ut mig till första mötet. Det är på SOS alarm. Känner mig lite glad nu. 

Idag är det första dagen som arbetslös. Ska iväg till arbetsförmedlingen och skriva in mig igen. Känns väldigt tungt. Hade hoppats att jag skulle ha fått något jobb men inte det. När jag och sambon var ute och gick igår så hamnade vi i en diskussion kring mitt arbete, vilka som ska få jobb men vilka som får jobben. Det är skillnad. Man ska känna människor för att få jobb i en sådan här liten stad, gör man inte det så får man hanka sig fram på vikariat och liknande småjobb. Ja, det är klart man till slut kan ta sig in beroende på vilket yrke man har men det kan ta riktigt lång tid. En arbetskamrat berättade att för henne tog det 9 år innan hon fick ett fast jobb. 9 år! 

Jadå, tackade nej till festen ikväll. Vad ska jag dit och göra? Jag dricker inte ens alkohol längre, har inte gjort på många år. Känner mig inte bitter över det men jag känner mig bitter över att jag inte kan hitta vänner som tycker om att göra samma saker som jag. Måste jag hålla på att bli vän med 21-åringar som har shotrace. Det är inte jag. Men så nära jag var att få kompisar och så förstörde jag. Så känns det. Ska inte tvinga min sambo att vara hemma ikväll. Ska sitta själv i min ensamhet. 

Hade tänkt försöka gå ner i vikt för att se om det eventuellt påverkade att jag inte blev gravid men det har vart så otroligt svårt, så många frestelser på jobbet. Jag har alltid vart en matmissbrukare. Har alltid ätit efter mina känslor. Det är svårt att bryta. Andra har sagt till mig "men det är väll bara att låta bli att äta" så därför känner man sig ännu mer värdelös när man äter och då äter man ännu mer. Det är verkligen en ond spiral. Igår när mensen kom fick jag känslan att det inte spelar någon roll om jag går ner i vikt för jag kommer ändå inte att bli gravid så jag tryckte i mig ett halvt glasspaket och idag känner jag ånger. 

 

Den här veckan var inget undantag på fb heller. Hela två personer meddelade att dem väntade barn, varav en av dem är min kusin och den andra min barndomskompis. Grattis. Önskar jag kunde sova men det kan jag inte heller. Är riktigt deprimerad nu.

Idag är inte min dag. Sista dagen på jobbet och så fick jag min mens så nu kan jag bara konstatera: Jag har inget jobb, ingen lägenhet och är inte gravid. Höll på att börja gråta på toaletten på jobbet men det är bara att bita ihop. Det går inte att bryta ihop där utan det måste lämnas hem. Min sambo vill inte att jag gråter hemma. Såklart han också blir ledsen men han tar det ändå inte lika hårt som jag, han menar på att då är det bara att försöka igen men vi har ju försökt så fruktansvärt länge! 2 år och 4 månader nu. 

 

Det här medför fler problem för jag blir så otroligt nedstämd. En tjej på jobbet vill att jag ska följa med ut imorgon och det borde jag ju verkligen, jag som inte har några vänner men jag känner inte alls för det. Inte det allra minsta. Dem är dessutom några år yngre än jag och jag känner mig gammal tillsammans med dem. Dem åren jag själv förlorade. Nu går jag och sover. 

Ska strax iväg till jobbet, det är de sista tre dagarna nu. På måndag ska jag åka till arbetsförmedlingen igen. Ska bli skönt att komma till jobbet idag, då behöver jag inte tänka så mycket för det är hela tiden något att göra där och bra arbetskamrater! Jag önskar jag kunde jobba där men jag har tyvärr inte rätt utbildning och så är det för dålig lön. 

 

Igår gjorde jag något jag inte brukar göra. Jag tog bort vissa inlägg på fb. Jag vill ha kvar dem som kompisar för det är inte dem det är fel på (det är hur jag mår av deras inlägg!). Det känns bra. Jag måste ju fokusera på mitt liv nu, inte andras och hur bra dem har det. 

Känner mig väldigt nedstämd idag. Har ju pratat förut om att det är jobbigt när "kompisar" på fb berättar att de är gravida. Vad som också är jobbigt är hur alla skriver "allting är löst inför hösten, fick jobbet jag ville ha" eller liknande. Liksom alla mina fb kompisar har barn så har också alla jobb, alltså de som innehar samma yrke som jag. Nedstämdheten kom när en av dessa vänner skriver att hon fått ett jobb som jag också sökt och som jag hade hoppats få. Det var ett vikariat på 1 år med chans till förlängning. Jaha. Det har hänt en gång förut med exakt samma människa! Hon är socialare än jag, hon är bättre än jag, hon är mer omtyckt än jag....så känns det. Jag fick ju inte ens komma på intervju. Vi har exakt samma utbildning och liknande bakgrund inom yrket. Ska försöka svälja bort ångesten. På måndag är jag arbetslös. 

Jag har haft det riktigt, rikgt bra. Jag har legat på stranden ute i skärgården, jag har ätit god mat, jag har vart i ett naturreservat och beundrat den otroligt vackra naturen och bara njutit och jag har nästan inte alls tänkt på barn och att alla är gravida för det finns inte där. Jag har bara njutit av livet. Nu väntar två veckor intensivt jobb tills det är slut det med. Direkt när man kommer hem till vardagen börjar dock oron för det vardagliga, det hör väll till kanske. 

Idag känner jag mig totalt värdelös. Jag har förlorat 6 år av mitt liv på att vara neddrogad på antidepressiva och nu kommer jag förlora ytterligare på att vara ledsen över att jag förlorat alla år. Jag känner mig gammal, har förlorat alla dem åren man är ung och kan festa och ha roligt med sina kompisar.  Ser ingen mening alls med livet. 

Nu känner jag mig redo att skriva om det. Det här med barn. Ett ämne som skapar lycka, spänning, oro, ångest.... Jag har alltid känt att jag vill ha barn. När jag var yngre sa min syster till mig; "Du kanske också kommer att ha svårt att bli gravid eftersom både jag och vår syster haft det". Det etsade sig fast i hjärnan och upprepas fortfarande som ett mantra för det är ju sanningen idag. Jag blir inte gravid. 

 

För två år sen ungefär bestämde vi oss för att försöka bli gravid. I början brukade jag fantisera om hur det skulle vara att lägga ut nyheten på facebook eller att ringa min syster och berätta det. Hur det skulle vara att höggravid gå på stan och kanske träffa någon gammal kompis som skulle stanna och prata. Jag skulle få hålla i världens underbaraste varelse och jag skulle få älska honom eller henne mer än jag någonsin älskat någon. Jag skulle egoistiskt nog inte behöva vara själv mer och jag skulle möta och lära känna andra mammor genom mammagrupper eller andra aktiviteter. Jag skulle få börja leva ett annat liv, starta om på nytt och äntligen få vara lycklig. Det blev inte så. 

 

Redan då var det några av mina "vänner" (Jag skriver så då det egentligen inte vänner, det är fd klasskompisar, arbetskamrater etc) på facebook som hade fått barn. Idag, två år senare, är det babyboom! ALLA mina barndomsvänner (och tro det eller ej men jag hade väldigt mycket vänner när jag var liten) har fått barn, de jag har på fb alltså. Det läggs ut bilder på babymagar och nyfödda bebisar i princip varje dag. Några är inne på sitt andra barn eller tredje! Själv sitter jag bakom min dator och ibland gråter jag och funderar på om jag ska gå ut ur facebook bara för att inte plåga mig själv men hur ensam hade jag inte då vart om jag inte ens fick följa människors liv så istället fortsätter jag att se på. 

 

När det hade gått 1 år bokade vi tid för utredning. Efter alla undersökningar, blodprover, vul, spermaprov etc så konstaterades det att det inte fanns något fel på oss. Det fanns inget hinder till att vi inte skulle kunna bli gravida. Nehe. Men ändå så blev vi inte det, blir vi inte det. Eftersom det inte finns något fel på oss så måste vi försöka själva 3 år innan vi har rätt till ivf. Det beror på vår ålder också, vi är under 32 år. Jaha. Det var ändå skönt när utredningen pågick, det kändes som att det hände någonting. "Nu ska vi ta reda på om jag har ÄL" eller "Nu ska vi se hur spermakvalitén är"...men nu är det bara tomt, lämnade till vårt öde. 

 

Eftersom landstinget inte längre hjälper oss försöker jag fundera ut vad jag själv kan göra. Jag måste gå ner i vikt. Fetma kan orska oregelbunden ägglossning men min är regelbunden men jag tänker att det kanske kan bero på att jag är tjock ändå så nu måste jag ner i vikt. Jag måste ändå ner om jag en dag måste göra ivf så. Jag är 170 och vägde 90 kg vilket räknades som fetma. Nu har jag gått ner 1,9 kg på 1 vecka. Jag räknar kalorier. Jag måste börja må bättre. Kanske påverkar mitt måeende att jag inte blir gravid, att jag går runt som en zombie om dagarna och känner mig värdelös. Så jag börjar gå i hypnos. Man känner sig väldigt tom och det kändes bra tills sist jag var där. Det var något hon sa under hypnosen som jag inte kan sätta fingret på men jag har vart sur på henne sen dess och inte gått dit mer. Kanske går, kanske testar något annat. Funderar på kinesisk akupunktur. Jag tror jag måste skaffa vänner också för att må bra men dem är svårare att hitta. 

Känner mig ensam. Sambon åkte iväg till sin kompis som jag inte är kompis med. Jag har ju inga kompisar. Försöker se på the killing säsong 3 men det är svårt att koncentrera sig. Det var länge sen jag såg säsong 2 så jag kommer knappt ihåg någonting. Är sugen på något gott. Kanske ska göra lite bär, en banan, lite yoghurt. Ska gå ner i vikt nu, försöka och se om det kanske är det som gör att jag inte blir.... 

 

Jag vet inte. Imorgon är det jobb igen. Ser inte fram emot det. Samma sak varje dag och snart slutar jag där ändå. 3 veckor kvar. Det blir intensiva veckor och det tycker jag inte om. Jag kommer vara helt slut efteråt. Jag sökte 1 jobb idag, ett jobb för det jag är utbildad till. Fast jag egentligen inte vill. Jag kommer ändå inte få det så det spelar ingen roll. Är väldigt nere just nu. 

Jag ser mig fortfarande omkring i lägenheten och suckar djupt. Kollar efter på alla mäklarsidor som finns men ingenting finns i vår prisklass. Min mamma berättade för mig att för några år sedan köpte hon en lägenhet för 400 000 i vår stad, en tvåa, jätte fin, på ett trevligt område. Nu går tvåorna ibland för miljonen på samma område. Jag hoppas det är något som löser sig snart för jag orkar inte bo kvar här! 

 

Egentligen hade jag kanske velat flytta bort härifrån men jag har en sambo som inte vill det. Tänk alla lyckliga som flytttar till London eller Oslo. Där hade jag velat bo. Men det kommer aldrig bli av. Då skulle jag ha flyttat när jag tog studenten och var singel, fast jag var inte singel då men nästan. I nästa liv kanske jag får vara med om saker. Jag brukar tänka så, i nästa liv fast jag inte ens vet om det finns ett. Förhoppningsvis gör det de, så att de mindre lyckliga får känna sig lyckliga, får testa på det.

 

Jag är egentligen inte olycklig, eller ska inte vara det. Det finns de som har det värre än mig. Jag har någonstans att bo, jag har en inkomst, jag har en sambo, jag har djur. Det borde räcka men det som saknas, det jag inte har, äter upp mig ibland inifrån. Det är min sjukdom som gör det. Jag spenderade så många år neddrogad (det är bara ordinerade mediciner vi talar om här) och på behandling att idag när jag är fri från medicin och all ångest så får jag ångest av att alla dem åren gick förlorade. Det avundas jag människor. Jag avundas människor som mår bra och har det roligt i åldern 18-25 för dem åren är förlorade för mig. Jag kommer knappt ihåg dem. Ibland dyker det upp minnesbilder, ibland är det bra minnen, som jag faktiskt kan tänka på och känna att jag i alla fall gjorde någonting roligt men de flesta är fruktansvärda. Jag skäms. Jag betedde mig uselt. Mot människor. För att jag mådde dåligt. Därför lämnade alla mig. Därför är jag ensam idag. Min sambo är kvar. Han har berättat för mig. 

 

Mina inlägg kommer förmodligen ofta att spåra ur då jag skriver det som kommer ur mig.